You can’t fight in here, this is a war room

Mina klasskamrater visade idag än en gång upp sin brist på intelligens och humor. Vi kollade på en av världens bästa filmer: Dr. Strangelove, på samhällskunskapen. För vissa var det inte ens uppenbart att detta var en komedi, en jäkligt rolig sådan till på köpet. Jag satt i min ensamhet och fnissade mig igenom filmen i stort sett ensam, sen var jag tvungen att förklara efteråt att det faktiskt var en rolig film. Det var tydligen väldigt svårt för vissa att hänga med och som förstå vad filmen handlade om. Jag har alltså sett den här filmen två gånger innan idag, senast för bara någon vecka sedan och jag älskar den. Fast det är iochförsig alltid svårt för mig att förstå varför folk inte tänker och uppfattar saker som jag gör, men det här var nästan överdrivet. Det är ju en sak att inte hålla med om att en sak var rolig, men en annan sak att inte alls förstå att det var ett skämt.

För att bevisa mina ”kompisars” dumhet kan jag berätta att den av Premiere 2006 valdes som en av ”The 50 Greatest Comedies Of All Time” och 2007 rankades den av the American Film Institute som nummer 39 av världens bästa filmer någonsin. Jag säger inte att man måste tycka om alla filmer eller så. Men hallå folk skrattade bara åt den fysiska humorn på slutet när dr. strangelove är med, alltså typ lågstadienivåhumorn, inget fel att uppskatta den, om man har hängt med på vad resten av filmen handlar om. Eller nej vissa tyckte att de dåliga specialeffekterna från 1964 var roliga också. Och ja, jag fattar att ett sånt här inlägg dumförklarar mig mer än mina klasskompisar. Jag är dömd till att skratta i min ensamhet.

Som James Berardinelli skrev i en recension av filmen: ” The genius of Dr. Strangelove is that it’s possible to laugh — and laugh hard — while still recognizing the intelligence and insight behind the humor. The film is always saying something, and a viewer would have to be deaf and blind not to recognize the targets of the sarcasm.”

döva och blinda är de, mina klasskamrater.